ces petits riens

Greta Garbo (formerly Gustafsson)

Speaking about stories it has to be Ingrid Bergman's words about her few meetings with Greta Garbo that are the most priceless. When Bergman left for the US, Garbo was already the number one silent film star who would eventually make the gruesome transition from silent films to sound films, only to become even more succesful than before with films like Camille and Ninotchka. Despite Bergman's trying to reach out to Garbo, the latter always kept her distance. Seemingly these two women were very different.

There was always myth around Garbo, only because she wanted it that way, even revelling in it and in many ways she was in control of her public persona. While her relationship with director Maurtiz Stiller (her mentor who notably directed her in the classic silent film adaptation of Selma Lagerlöf's Gösta Berlings saga) together with whom she left acting in Sweden for the US, is widely known, it has also been much talked about whether this Gretel preferred herself a Hansel or Hannie. At least some biographies  will you have you believe Garbo spent parts of her life with female partners. Garbo was never a public figure and kept private. She experienced plenty of personal tragedy and loss and as a consequnce she had issues with trust and always feared losing what was hers.

Being clever enough to foresee that the end of WWII would surely see a change in the themes of films, changing to comedy and more up-beat stories, she withdrew from the business knowing she had to quit on top of her game (Garbo never saw herself as a comedienne). Despite popular beliefs, Garbo did not spend a very secluded life the first decades following her retirement and instead carried on a life in luxury, spending her time with royalties, socialites and very importants, though always off the public eye.

Here is an excerpt in Swedish about Garbo from Ingrid Bergman's biography:

"Hon var den vackraste kvinnan av alla och jag tycker alla hennes prestationer var enastående. Men Garbo ville aldrig träffa mig- hon kanske trodde att jag kommit dit för att tävla med henne. När jag förstod kom till Hollywood, sa Petter (Ingrid Bergmans första make, tandläkaren Petter Lindström) att jag som en liten gest borde skicka henne en blombukett, och det gjorde jag. Jag fick ett telegram tillbaka där det stod att hon skulle vilja träffa mig när jag var ledig. Hon bad om mitt telefonnummer. Jag var där i tre månader och jag skickade blommorna första veckan jag var där, men telegrammet kom bara några dagar innan jag skulle resa hem.

Jag minns att jag berättade detta för George Cukor vid ett senare tillfälle för George och Greta var mycket goda vänner. Jag sa att jag tyckte att det var tråkigt att vi aldrig hade träffats och att det varit så snällt av henne att skicka mig telegrammet men att det förstås hade varit sent. George skrattade och sa "Men Greta skulle förstås inte ha skickat telegrammet om hon inte vetat att du just skulle resa".

Jag såg också Greta när jag kom till Metros (Metro-Goldwyn-Mayer) för att spela in min fjärde film i Hollywood, Doktor Jekyll och Mr Hyde...Den första morgonen kom förstås både jag och Gabro ut ur våga loger precis klockan nio- vi var ju punktliga svenskor! Och så steg vi in i våra bilar, bara någon meter ifrån varandra. Men hon låtsades inte alls om mig och jag beslöt mig för att jag nog inte borde le och hälsa heller och insåg att hon nog besvärades av mig.
...

Många år senare var jag på en stor lunch på Barbados med min man Lars Schmidt, och in kom en grupp med Greta Garbo. Vad skulle jag nu göra? Skulle det bli ännu ett kyligt möte? Jag gick långt ner i den stora trädgården där folk satt och pratade. Lars och våra andra vänner talade med henne och hon måste ha frågat om jag var där, för jag såg att hon tittade åt mitt håll, och sedan kom hon också ner i trädgården och satte sig bredvid mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, så nervös var jag. Men hon började tala och sa:

-Jag har hört att ni älskar Barbados och tänker köpa mark här ute?
- Ja, vi älskar den lilla stranden en bit härifrån och vi tänker bygga ett litet hus.
-Jaså, sa hon. Det skulle aldrig jag göra för de stjäl allting.
-Men det ska inte bli något luxuöst hus, bara en liten bungalow med rustika möbler, inte antikviteter eller något sådant, och vi ska bara använda den ett par månader på året och hyra ut den resten av året...
- Men de stjäl ens kläder.
-Kläder? Men allt man tar med sig till Barbados är ju baddräkt, ett par shorts och ett par långbyxor. Vill de ha dem får de gärna ta dem...

Hon sa ingenting utan reste sig upp och gick sin väg. Det var vårt sista möte. Kanske detta förklarar hennes attityd till livet: hon är rädd för att de ska ta allting från henne."